Jag skulle ha varit tyst

Ibland önskar man att man hade varit tyst.
Den här gången kanske det inte var så dumt i alla fall.
Det blir mycket jobb men är värt det i slutändan.
 
Alicia har möblerat om ett antal gånger under sommaren men blir inte nöjd.
Hon tittar på tapeter, möbler och all inredning.
Helst av allt skulle hon vilja göra om hela sitt rum men det finns begränsningar.
 
Detta är inte alltid lätt att acceptera. Är man en sur och tvär tonåring kan det vara svårt att smälta.
Själv fick jag mig en tankeställare.
Funderade på hur vi skulle lösa det.
Då kom jag på den lysande idén.
 
- Vill ni byta rum med varandra?
Olivia vill gärna ha tapeten som är i Alicias rum och Alicia vill mer än gärna ha Olivias rum.
- Jippi!!!
 
Inte tänkte väl jag på vilket jobb det skulle blir för oss.
Ny säng, bärande av möbler, städning och saker överallt.
Omtapetsering och rensning i skåp och lådor.
Spara, slänga, sälja.
 
Jag lovar att just nu är det bara ett enda stort kaos hemma hos oss.
En växa-säng i vardagsrummet, två byrån i hallen och påsar med saker lite här och var.
Jag vet att det blir bra när det är klart men jag vet precis vad jag behöver göra varje dag efter jobbet.
Varför kunde jag inte bara ha varit tyst?
 
Men om detta kan innebära att båda barnen trivs i sina nya rum så får det vara värt det.
Även om det är rörigt ett tag framöver.
Ännu mer slår det mig vad stor Alicia har blivit.
Hon har inrett rummet otroligt fint även om det inte är klart. Ljust och "vuxet".
Det är bara att acceptera. Hon är inte min lilla fis längre.
 
 
 
NU ska det bli ordning och reda en gång för alla. Nu ska allt onödigt som vi inte behöver bort.
Det ska bli mig ett sant nöje att se slutresultatet även om det kommer dröja
 
 

Dags för hösttermin

Höstterminen drar igång och jag konstaterar än en gång att barnen börjar bli stora.
En börjar ettan och den andra i sjuan.
Vart tog tiden vägen, jag som inte blivit en dag äldre.
 
Att följa sitt barn till skolan dagen de börjar ettan är en alldeles speciell känsla.
Få känna den där mjuka lilla handen i sin.
Spänningen som ligger i luften när de står där på skolgården. Full koll på vart föräldrarna är även om de tidigare gått ett år på samma skola.
Jag har gjort det en gång tidigare men den här gången var min sista.
 
Det är en begränsad tid när man FÅR följa med barnen till skolan.
Det kommer en dag när man inte längre behöver eller rättare sagt när man inte längre behövs.
Alicia har vi inte följt med på många år men det här året känns det mest.
Att börja sjuan är en stor sak och senaste året har hon växt, inte bara på längden utan även mentalt.
 
Det märkliga är bara att jag inte känner mig en dag äldre. Barnen blir stora men jag blir inte gammal.
Men det är en gåva att få följa barnens uppväxt. Att se hur de växer och blir självständiga individer som blir redo att möta världen. Mitt liv har på detta sätt blivit berikat och även om de driver mig till vansinne många gånger skulle jag inte vilja vara utan dem.
 
Sorgen att sommarlovet är slut var naturligtvis stor men trots trivdes de i skolan. Första veckan blir en mjukstart innan det drar igång på riktigt.
Slut på sovmorgon, sena kvällar och slappande.
Nu börjar läxor, spännande utmaningar och massor med ny kunskap.
Välkommen höstterminen, det ska bli spännande.