Glöm inte bort dina drömmar

Att övervinna sig själv är det största man kan göra. 

Jag har nyligen haft en ”livskris” eller vad man nu kan kalla det. Början av året har varit pest men jag har klarat det också.
Jag är i och för sig lyckligt lottad och har en fantastisk make som stöttar mig i vått och torrt. Jag vore ingenting utan honom. 

Men den störst kampen måste man ta själv. Jag för ständigt en kamp med mig själv men i år har den varit värre än tidigare.
Jag har tampats med utmattningssyndrom och jag känner fortfarande att det inte är helt borta. Jag vill så mycket med mitt liv och jag är rädd för att släppa mina drömmar. Vad vore livet utan drömmar?
Jag har haft drömmar som jag har förverkligat och det en speciell känsla som infinner sig när man väl når sitt mål. Men jag har många fler drömmar, jag vill inte bara släppa dem. 

Jag har många stora drömmar men även många små och kanske mer uppnåeliga.
Man kanske skulle göra en ”bucketlist” för att utmana sig själv ytterligare? 

Det skulle bli en stort nöje att verkligen fundera på vad man vill göra. Nu har jag en del punkter som jag redan kan pricka av. Så som gifta sig, få barn, segla, hoppa fallskärm mm.
Men det finns mycket mer…….

Jag har alltid haft en dröm om att skriva en bok och det tog jag tag i under sommaren förra året. Historien som jag hade haft i mitt huvud så länge behövde komma ut.

Jag började skriva och nu sitter jag här med en snart färdigskriven roman. Jag har skrivit 72 000 ord och jag är så nöjd. Nu ska jag bara skriva slutet och sen är det dags för ytterligare en redigering.

Jag kan även stryka detta på listan men då kommer nästa punkt. Att få den publicerad och det är lättare sagt än gjort. Men jag ska åtminstone ge det ett försök. Vad är det värsta som kan hända? Att någon säger nej tack.

Jag har fått så mycket ”skit” i livet så jag ska nog kunna ta ett nej. Även om jag älskar min historia så kanske inte andra gör det.

Kanske blir den liggandes där på datorn, oläst och ratad. Men det får framtiden utvisa.

 Men någonstans är det ändå en vinst. Jag har klarat något som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag har ändå ägnat enormt mycket tid åt detta projekt och nu ska det bli klart.

Jag har övervunnit en rädsla om att misslyckas, men jag har i alla fall försökt.
Jag vägrar att ge upp, jag vill och jag kan så mycket mer.

Dagens ilands problem

Dagens problem för 12 åringen 

–Mamma min telefon går inte att ladda, vad ska jag göra? 

Jag ger henne några tips på vad hon kan göra. Starta om telefonen, ta ur batteriet och blås bort smuts, byt laddare.

Men inget av detta hjälper och man hör hur paniken kommer.

–        Hur ska jag klara mig utan den hela dagen då, säger dottern.

–        Du ska ju bara vara i skolan och där behöver du den inte, säger jag. 

Upprepade gånger frågar hon vad hon ska göra och jag svarar samma sak varje gång.

 Har de senaste veckorna försökt förklara för henne att man inte ska ladda telefonen hela tiden om batteriet inte är urladdat. Men hon har bara ryckt på axlarna.

Hon anser att det inte gör något. Men i dag fick hon veta vad som händer och än en gång fick mamma rätt. Detta är inget hon tycker är speciellt kul eftersom hon gillar att vara den som har rätt.

Eller så är det bara ett handhavande fel från hennes sida. Men vem vågar säga detta till en förpubertal 12 åring som är stressad och ska i väg till skolan.

 Men hon fick gå till skolan utan sin mobiltelefon i dag och frågan är om hon överlever. Jag är positiv och jag vet att hon kommer att klara av detta ”stora” problem galant.
Frågan är bara om hon är lika positiv som mig. Men jag har klarat mig hela min uppväxt utan en mobiltelefon och jag överlevde.

Men jag är helt säker på att hon struntar i det. Säger jag det så tycker hon säkert att jag är från stenåldern.

Även om jag för det mesta är hennes stora idol. Jag har till och med kvalat in till den lilla skaran som får kalla sig för ”coola mamman”.

Hur stort är inte det!!!

 

Ruset finns kvar

Kan fortfarande inte fatta att jag vågade.
Men jag har insett att jag gjorde det och jag får nypa mig i armen i bland.
 
Det är nu en vecka sedan och jag befinner mig fortfarande i ett rus som inte riktigt vill gå över. Jag är så glad för det. Med tanke på vad jag gått igenom detta år så behövde jag verkligen detta.
Den oändliga trötthet som jag kände i februari då jag var beredd att ge upp allt. Livsglädjen var som bortblåst och jag kämpade mig igenom varje dag. Bara att gå upp ur sängen var en bedrift.
 
Som ett mirakel så är den känslan helt bortblåst. Jag känner mig stark och i bland kan jag komma på mig att sitta här och bara le. Jag borde ha slängt mig ut från ett flygplan tidigare om jag hade vetat detta.
 
Det känns konstigt att inse att jag fick livsglädje utav att utsätta mig för en fara. Adrenalinet gjorde mig gott kan man säga. Vem hade kunnat tro det för en månad sedan.
 
Men jag strävar mot nya utmaningar och helt plötsligt har jag insett att kraven på utmaning har ökat. Skulle göra vad som helst för att få uppleva samma adrenalinkick än en gång. Falla fritt och bara känna mig levande.
Flyga som en fågel och känna mig stark. Kan inte få nog av adrenalinkicken. Men vem vet vart framtiden leder. En sak är i alla fall säker.
Jag ska göra det igen och nästa gång kanske men bara kanske jag gör det själv.
Drömmen måste vara att klara av ett fallskärmshopp helt på egen hand. Även om jag är djupt imponerad av den människan som tog med mig på tandemhoppet. Så måste det vara mäktigt att sväva helt på egen hand.
 
Vilken lycka!!!!!!