Ett rus som aldrig försvinner

Jag har de senaste dagarna befunnit mig i ett totalt rus.
Jag har gjort något som jag aldrig trodde att jag skulle våga göra. Men det jag fick uppleva kan inte beskrivas med ord. Hela min kropp ryser och jag kan inte fatta att det är sant. Känslan kommer att finnas med mig hela livet och jag kan se saker på ett nytt sätt.
 
Min söndag började med en nervös bilresa till Nyköping. Musiken pumpade i högtalarna för att jag skulle få något annat att tänka på. Jag vet inte om det fungerade men jag kom dit.
Jag svängde in på den grusade vägen och parkerade bilen. Jag möttes av ett glatt gäng som var i full gång med alla förberedelser. Det var full aktivitet och jag började med en intervju av en kille som jag ska skriva en artikel om.
Då fattade jag inte hur jag skulle känna mig några timmar senare.
 
Henrik, som jag intervjuade, berättade om sig själv och den sport han utövar. Han pratade om den med stor entusiam och jag kunde inget annat än att beundra honom för sin målmedvetenhet. Att han kunde göra detta om och om igen var för mig ofattbart.
 
Så var det dags för min tur att testa denna sport. Den sporten som alla var där för att utöva.
Jag blev presenterad för Niklas som skulle finnas med mig hela tiden. Jag fick en röd overall och en riktigt ful mössa som jag skulle ha på mig. Vi gick igenom preceduren och jag blev försedd med en kraftig sele som fästes på min kropp. Den satt hårt men det kändes tryggt på något sätt.
 
Vi gick mot flygplanet som skulle ta oss 3500 meter upp i luften och jag kände mig helt tom. Vad hade jag gett mig in på. Skulle jag verkligen göra detta. Jag hade aldrig flugit i ett sådant litet flygplan och jag satte mig framför Niklas på golvet. Tre andra killar tog plats framför mig och planet brummade i väg på startbanan. Mina tankar var som bortblåsta och jag tänkte inget. Efter en stund började jag fundera på om jag verkligen hade knutit skorna ordentligt. Som om det skulle vara det värsta som skulle hända. Att jag skulle tappa skon.
 
Flygturen var bullrig och snabbt kom vi upp till den tänkta höjden. Luckan öppnades och det var långt ner till marken. Först då kom nervositeten. Skulle jag verkligen hoppa ut. Hoppa ut och falla mot marken.
Fastspänd mot tandempiloten kom vi fram till luckan och jag satte mig på kanten med fötterna hängande ut i luften. Där och då ångrade jag mig men mer än så hann jag inte tänka innan jag svävade bland molnen med ett ofantligt sug i magen. Jag flög som en fågel och jag kände mig så fri. Jag såg världen med helt nya ögon och jag kunde inte få nog.
 
Plötsligt kände jag ett ryck och fallskärmen vecklades ut ovanför oss. Det blev alldeles tyst. Själv kunde jag inte sluta skratta och vi svävade. Svävade högt i skyn. Jag blev instruerad hur jag skulle bra i tåtarna för att styra fallskärmen och allt kändes så overkligt. Jag flög och Niklas beskrev vad vi såg runt omkring oss och jag lyssnade fascierat. Här befann jag mig ovanför Nyköping hängandes framför en annan människa som hade tagit mig med på det galnaste och mest fantastiska jag har varit med om. Jag var så lycklig.
 
När vi närmade oss landningsplasten så ville jag inte att vi skulle komma ner. Jag ville vara kvar i luften.
Men landade gjorde vi och jag gav Niklas en stor kram och tackade för upplevelsen.
Jag kunde inte sluta le och det enda jag tänkte på var att jag ville göra det igen.
 
Här är jag nu. Fortfarande hög på livet. Jag har upplevt den största adrenalinkicken som går att uppleva och jag känner mig så levande. Bara jag tänker på hoppet så ryser jag i hela kroppen. Jag kan fortfarande känna hur det är att falla i 200 km/h och jag är helt lyrisk. Jag vill berätta för hela världen att jag har klarat av detta.
 
Jag som inte ens kan klättra upp på en stege utan att få svindel. Svindel.... Ja nu kan jag bara skratta åt det.
Jag gjorde det och jag är glad för det. Jippi nu vill jag bara göra det igen.
Stort tack till Nyköpings Fallskärmsklubb för en upplevelse jag aldrig kommer att glömma.
 

Kommentera här: