Ruset finns kvar

Kan fortfarande inte fatta att jag vågade.
Men jag har insett att jag gjorde det och jag får nypa mig i armen i bland.
 
Det är nu en vecka sedan och jag befinner mig fortfarande i ett rus som inte riktigt vill gå över. Jag är så glad för det. Med tanke på vad jag gått igenom detta år så behövde jag verkligen detta.
Den oändliga trötthet som jag kände i februari då jag var beredd att ge upp allt. Livsglädjen var som bortblåst och jag kämpade mig igenom varje dag. Bara att gå upp ur sängen var en bedrift.
 
Som ett mirakel så är den känslan helt bortblåst. Jag känner mig stark och i bland kan jag komma på mig att sitta här och bara le. Jag borde ha slängt mig ut från ett flygplan tidigare om jag hade vetat detta.
 
Det känns konstigt att inse att jag fick livsglädje utav att utsätta mig för en fara. Adrenalinet gjorde mig gott kan man säga. Vem hade kunnat tro det för en månad sedan.
 
Men jag strävar mot nya utmaningar och helt plötsligt har jag insett att kraven på utmaning har ökat. Skulle göra vad som helst för att få uppleva samma adrenalinkick än en gång. Falla fritt och bara känna mig levande.
Flyga som en fågel och känna mig stark. Kan inte få nog av adrenalinkicken. Men vem vet vart framtiden leder. En sak är i alla fall säker.
Jag ska göra det igen och nästa gång kanske men bara kanske jag gör det själv.
Drömmen måste vara att klara av ett fallskärmshopp helt på egen hand. Även om jag är djupt imponerad av den människan som tog med mig på tandemhoppet. Så måste det vara mäktigt att sväva helt på egen hand.
 
Vilken lycka!!!!!!
 

Kommentera här: