När är det min tur???

I dag är bara en sådan där dag men helst vill glömma. 

När jag vaknade i morse spöregnade det och jag ville inte alls kliva upp ur den varma sängen. Min yngsta dotter låg bredvid mig och sov så sött och jag kände inte alls för att göra det rätta. Men vi var helt enkelt tvungna. Dessutom kände jag inte alls för att ta nästa dust med min 12 åring och jag visste att hon var vaken.

Fritidslämningen gick smärtfritt och sen var det bara att ta bilen till jobbet i regnet.

Väl på jobbet funderade länge och väl på vad jag gjorde där. Kände inte alls för att jobba och ville bara gå hem. Måndagsmötet gav mig känslan av att vi har en riktigt jobbig tid framför oss på jobbet. VILL INTE!!!

Känns som att senaste åren har varit en jobbig tid och det verkar aldrig ta slut. Folk slutar på löpande band och det verkar vara en ständig rekrytering. Det finns ingen arbetsro och det är svårt att finna glädjen i att engagera sig i något. 

Man hör upprörda kollegor i korridoren och arbetsklimatet är allt annat än glatt. Kanske skulle jag bara ta och gå hem. Göra något annat som får mig att må bra, eller vad ska jag hitta på? En sak är i alla fall säker. Jag kan inte vandra runt i detta arbetsklimat och hålla masken så länge till. Jag måste göra något annat.

Jag vet vad jag vill men det ger dåligt med pengar så det får vänta ett tag till. Det får jag hålla på hobbyverksamhet ett tag till. Men jag måste göra något innan jag blir galen. 

Först ska jag försöka härda ut dagen sen ska jag gå hem och fundera på vad jag ska göra. Jag tänker inte utsätta mig för onödig stress bara för att mina kollegor väljer att sluta hela tiden. Tänk om livet bara kunde vara enkelt och flyta på. Men det är nog inte riktigt meningen att det ska göra det för mig.

Jag har stått ut med mycket de senaste åren och snart hoppas jag att det är min tur. Min tur att lyckas,  men tyvärr verkar vägen till framgång vara oändligt lång och krokig för mig.

Hur länge ska jag orka? 

I dag tänker jag inte orka någonting, jag tänker gå hem från jobbet och lägga mig på soffan. Där ska jag sluta tänka på allt jobbigt och bara vara. Det är precis vad jag behöver.

En vecka tillbaka på jobbet och känslan är tillbaka, den jobbiga känslan som skapar en stor inre oro. Just i dag hittar jag inte ens någon mening med att blogga. Vem läser egentligen det jag skriver? Lägger jag tid på detta helt i onödan? Vart ska det leda mig?

Jag vet varken ut eller in. 

Jag antar att fortsättning följer och nu hoppas jag bara att det finns en ljusning där bakom molnen. När är det min tur egentligen????

 

 

Kommentera här: