När skrivandet blir en passion

Jag har alltid tyckt om att skriva men jag har riktigt tagit tag i det.
För sex månader sedan bestämde jag mig för att jag i alla fall skulle prova att skriva ner den historia som har funnits i mitt huvud så länge.
 
Semestern började och datorn åkte fram. Jag sökte länge efter den historia som jag hade gömt undan. Men helt plötsligt ramlade den bara ur mig. Jag skrev och skrev. Min familj fick klara sig utan mig i många timmar då jag bara satt och skrev. Men det finns ingen som har stöttat mig så mycket som min make.
Jag hade inte fattat att jag skulle bli så uppslukad av detta. Jag kom på mig själv med att sitta och le när jag hade skrivit något bra och jag kunde bli frustrerad när det inte gick som jag ville.
Men vilken terapi det har varit och är för mig.
 
Jag har gått igenom mycket de senaste veckorna och jag har haft det väldigt jobbigt med mig själv. Men sakta men säkert återgår jag till att bli mig själv igen. Det går inte fort men man får vara glad för varje framsteg. En dag utan huvudvärk känns som den största triumfen i världshistorien. Det finns många som har gått igenom värre säker och jag lovar det har jag också. Att min man höll på att dö för snart tre år sedan var det värsta jag varit med om. Men det får jag komma tillbaka till en annan gång.
Jag kan tala om vilken befrielse det är att skriva när man inte mår bra. Man kliver liksom in i en annan värld och blir helt förlorad. Man glömmer både tid och rum. Men det är helt fantastiskt. Det är och kommer alltid att vara min passion.
 
Nu efter att ha skrivit ca 60 000 ord på min roman så har jag en bra bit kvar. Men jag ska slutföra den och sen får vi se vad som händer. Jag håller naturligvis alla tummar. Jag vill ju i alla fall vara bra på något. Men om jag är bra på just det, det har jag ingen aning om.
Den som lever får se. Delar här en helt annan del av mitt skrivande. Kanske inte det mest positiva men det hjälper att skriva av sig. Det har hjälpt mig många gånger.
 
"
Det var svart, men det blev ljusare.
Det blev grått, men det blev aldrig ljusare.
Jag stannade där, där det var trist
Hur ska jag göra för att komma vidare?
Jag vill vara på en plats där solen skiner.
Jag vill vara på en plats där jag kan leva.
Men jag hittar inte vägen !!
"
 

Vägen tillbaka är lång

Måste ju även berätta hur det gick när jag skulle tillbaka till jobbet efter två veckors vilande.
 
Det gick bra eller ska jag säga att jag överlevde. Jag hade lovat mig själv att ta det som det kommer men det var inte så lätt. Jag möttes av problem och oförstående personer. Fanns inte någon som direkt ville prata om varför jag hade varit borta där i från. Som om det skulle vara jobbigt. Frågan är bara om det är jobbigt för dem eller för mig. Jag tror inte att de vill inse problemet. Men det finns problem. jag måste tänka mig för hela tiden och inte utsätta mig för stressade situationer i onödan. Då faller jag tillbaka till ruta ett.
 
Tillsammans med min närmsta kollega kunde jag prata om detta. Hon har varit med om precis samma sak och visste exakt hur jag hade mått och mådde fortfarande. Det värsta är väl att företaget vet inte hur de ska handskas med sådana här problem. Men jag och kollegan har kommit överens om att vi ska stötta varandra och inte stressa i onödan. Det finns ingen som tackar en för att man sliter ut sig.
 
Trots detta stöd från min kollega så insåg jag snabbt att allt var som vanligt. Huvudvärken smög sig på fram mot lunch redan första dagen även om ajg inte stressade. Men jag härdade ut både torsdag och fredag. Kom hem på fredagen med en huvudvärk som inte var speciellt kul. Men när klockan var åtta på kvällen så var den helt borta. Nästan magiskt. Tänk hur kroppen fungerar. Nästan som att den visste att jag skulle slippa gå dit några dagar igen.
 
Men nu är det söndag och i morgon måste jag gå dit. Jag försöker att inte tänka för mycket på det. Då mitt undermedvetna gör det jobbet åt mig i alla fall. Så njut av slutet på denna helg. Det ska jag göra.

Nu fortsätter livet

I morgon är det dags för mig att gå tillbaka till jobbet igen efter två veckors sjukskrivning.
Jag känner mig mycket piggare även om jag har en lång väg kvar. Jag måste tänka mig för hela tiden. Jag måste helt enkelt tänka positivt och göra det som är kul. Allt är inte kul och vissa saker måste man göra i alla fall. Men jag ska inte stressa upp mig över dessa. Det är en ständig kamp som jag måste ta hela tiden.
 
Jag ska gå tillbaka till jobbet och jag ska verkligen tänka mig för. Jag ska ta en sak i taget och inse att ingen tackar mig för att jag stressar. Det är bara ett jobb. Min hälsa är mycket viktigare.
Jag ska gå dit och jag ska försöka att ha kul. Jag ska försöka få de tråkigaste uppgifterna att bli lite roliga.
 
Jag föröker vara så positiv jag bara kan men i bland är det inte så lätt. Runt omkring mig finns det många männsikor som ger mig dålig energi. Jag föräker lyssna på dem och jag försöker stötta men någonstans så mår jag sämst av det själv. När ska alla inse att vi måste lyssna på varandra. Vi måste vara rädda om varandra och vi måste förstå varandra. Jag har alltid varit den som alla tror är så stark och som klarar av vad som helst. Men jag är inte den personen. Jag är också känslig och behöver att någon lyssnar på mig.
Kanske därför jag inte har massor med vänner. Men de vänner jag har är de som verkligen betyder något. De finns där och de lyssnar. Jag finns där för dem och lyssnar. Det är precis det livet handlar om. Ömsesidig respekt.
 
Så även om jag inte vill gå tillbaka till jobbet så ska jag ge det en chans. En chans att vara den positiva männsika som jag egentligen är. Jag vill kunna njuta av livet och vara glad. Inte känna som om livet rasar över mig och begraver mig i måsten och tråkiga saker.
 
Så fram med leendet. Jag lovar att man kan glädja många med att bara le. Jag vet att det inte altid finns en anledning och då måste vi även få vara ledsna och prata om detta. Men om ett skratt förlänger livet, ja då kommer jag leva för alltid. För även om livet suger i bland. Så lever jag ett roligt liv och jag skrattar mycket. Det tänker jag fortsätta med. Inget ska få ta bort glädjen för mig.