Vägen tillbaka är lång

Måste ju även berätta hur det gick när jag skulle tillbaka till jobbet efter två veckors vilande.
 
Det gick bra eller ska jag säga att jag överlevde. Jag hade lovat mig själv att ta det som det kommer men det var inte så lätt. Jag möttes av problem och oförstående personer. Fanns inte någon som direkt ville prata om varför jag hade varit borta där i från. Som om det skulle vara jobbigt. Frågan är bara om det är jobbigt för dem eller för mig. Jag tror inte att de vill inse problemet. Men det finns problem. jag måste tänka mig för hela tiden och inte utsätta mig för stressade situationer i onödan. Då faller jag tillbaka till ruta ett.
 
Tillsammans med min närmsta kollega kunde jag prata om detta. Hon har varit med om precis samma sak och visste exakt hur jag hade mått och mådde fortfarande. Det värsta är väl att företaget vet inte hur de ska handskas med sådana här problem. Men jag och kollegan har kommit överens om att vi ska stötta varandra och inte stressa i onödan. Det finns ingen som tackar en för att man sliter ut sig.
 
Trots detta stöd från min kollega så insåg jag snabbt att allt var som vanligt. Huvudvärken smög sig på fram mot lunch redan första dagen även om ajg inte stressade. Men jag härdade ut både torsdag och fredag. Kom hem på fredagen med en huvudvärk som inte var speciellt kul. Men när klockan var åtta på kvällen så var den helt borta. Nästan magiskt. Tänk hur kroppen fungerar. Nästan som att den visste att jag skulle slippa gå dit några dagar igen.
 
Men nu är det söndag och i morgon måste jag gå dit. Jag försöker att inte tänka för mycket på det. Då mitt undermedvetna gör det jobbet åt mig i alla fall. Så njut av slutet på denna helg. Det ska jag göra.

Kommentera här: