När börjar det goda livet

Vad ska man göra när allt känns som att det går åt fel håll?
 
Hur man än försöker så är det alltid något som får en att falla tillbaka till ruta ett. På ruta ett där allt känns meningslöst, där man bara känner för att ge upp. Där glädjen med livet har försvunnit. Jag vill inte vara där men jag kan inte hjälpa att jag hamnar där hela tiden. Jag försöker att se allt positivt men det är inte alltid så lätt.
Ibland kan jag till och med fundera över vad det är jag gjort för fel i livet som förtjänar allt jobbigt som sker.
 
Visst finns det alltid någon som har det värre men det hjälper inte mig. Jag vill bara leva och kunna njuta av det goda. Men vart finns det och när kommer man till den delen där allt bara fungerar?
 
Denna vecka har jag fallit tillbaka till den inre stress jag har känt i flera år. Den inre stress jag har kämpat emot så mycket den senaste tiden för att komma upp över ytan. Över ytan där tankarna är klarare och ljuspunkterna är många. Men för varje sak som händer så sjunker jag allt längre ner.
 
Att vara mamma är det mest fantastiska man kan vara men samtidigt det jobbigaste man kan vara. Man vill ständigt se till att barnen har det bra och alltid är det något som förstör den friden.
Osympatiska lärare som gör livet svårt i skolan.
Barn som bli slagna i skolan och står där utan kompisar.
Missförstådda barn som letar efter sig själva.
Kompisar med dålig uppfostran som behandlar ens barn som luft.
Förskolor som stänger fem veckor på sommaren och hänvisar barnen till en annan förskola.
Trots, förpubertet, regler, sura miner, löss, vårtor, feber, snuva, ja listan kan göras lång.
Men varje gång de ler mot en och talar om hur mycket de älskar en så glömmer man allt det jobbiga.
 
Men mitt i allt detta ska man försöka hinna med att känna vem man själv är och hur man vill leva. Men det är inte så lätt. man ska stå ut med ett jobb där man inte utvecklas alls. Där man står på samma ställe och stampar. Där arbetsgivaren behandlar en som bottenskrapet på en cementblandare. Där man bara vill försöka få ihop en sommarsemester för att dottern ska slippa gå på en annan förskola. Där ingen ser ens behov. Där man bara ska sköta sitt och inte ifrågasätta.
Hur ska man orka med allt detta när kroppen inte vill vara med längre?
 
Jag är bara en liten människa i en stor värld där man tydligen ska stå ut med att känna sig värdelös och otillräcklig. Men jag vill bara le. Jag ville se mina barn glada. Jag vill uppleva morgondagen med vakna ögon där jag slipper dimman i mitt huvud. Där jag slipper oroa mig varje eviga minut. Där solen skiner och jag känner mig stark. Där jag bara kan slappna av och LEVA.
 
1 Tarja Olesen:

skriven

Njut av livets små vackra stunder.

Kommentera här: