Äntligen!!!!

Äntligen är vi här.

Tyvärr är flyget en timme försenat men vad gör det.  Vi kan inte göra något åt det och jag sitter här med mitt livs kärlek.

Här sitter jag i lugn och ro och njuter av ett glas Cava. Jag är spänd av förväntan och längtar tills vi kommer fram. En av världens vackraste städer sägs det. Kameran och alla objektiv är packad och jag ska fylla minneskorten.

Vi ska ta det lugnt och se allt vi hinner med. Ska bli så mysigt. Kanske hinner med en och annan tapas restaurang och några glas Cava.
Nu har jag äntligen semester och jag ser fram emot några härliga dagar i solen.

Barcelona here we come.

Jag överlevde

Jag kan i dag meddela att jag överlevde en av mina största farhågor.
Att delta i en "springtävling" utan att spåra ur och kräkas.
 
Som jag skrev i ett tidigare inlägg älskar jag att vinna och gör det mer än gärna.
Jag har jobbat med mig själv och kom fram till att jag skulle gå 5 km. Det gjorde jag och det är jag glad för.
Visst jag sprang en del av sträckan men det var ren bonus för mig.
 
Nu vet jag att man kan vara med i en sådan tävling utan att man måste vinna. Det satt långt inne för att kunna erkänna det men jag hade riktigt kul. Jag var fullt fokuserad och powerwalkade i mitt eget tempo. Det var skönt att komma i mål och känna att jag hade nått mitt mål. Jag klarade tiden jag ville och jag var glad att tävlingsdjävulen inte tog över.
 
Efteråt hade vi en mysig picknick i det gröna, jag och kollegorna.
Vi hade otroligt tur med vädret och solen sken hela tiden. Ännu en sak avklarad som jag aldrig trodde att jag skulle klara av. Jag har kämpat mycket med min vinnarskalle och äntligen kanske jag har kommit i fas med den.
 
Hoppas kan man alltid göra.
 
 

I dag smäller det

Kan inte fatta att jag har gett mig in på detta.

Jag är en nitisk tävlingsmänniska och har oftast svårt att släppa det. Jag vill vinna och jag tävlar ständigt mot mig själv. Hur jag ska klara av detta? Ja, det vet jag inte. 

Vi är ett gäng tjejer, som för skojs skull, har anmält oss till Vårruset i Stockholm. Bara som en rolig grej.Jag tvekade länge innan jag valde att jag skulle vara med. I dag ångrar jag mig!!!! 

Jag bestämde mig för att gå hela sträckan på 5 km, då min kropp inte orkar med att springa i 5 km. Men hur det blir med den saken, ja det får vi väl se. Jag vet mycket väl att jag inte kommer innan hela kalaset men jag kommer inte heller komma sist. Jag vet precis hur min hjärna fungerar och jag tycker inte alls om att bli omsprungen. Därför ska jag GÅ.

Jag vet också vilken känsla jag får av att vara ute och powerwalka, jag hamnar snabbt in i ett väldans tempo och vips så springer jag.

VARFÖR????? 

Enda förklaringen jag har till detta är att jag vill vinna över mig själv. Jag är min största fiende. Eller ska jag säga den värsta fienden. Jag är inte nådig som motståndare och jag kan vara väldigt kritisk. Mot mig själv.

Vi får väl se hur det går för mig. Det är en stor utmaning för mig att bara ställa upp i ett sådant lopp då jag har svårt att acceptera att jag inte kan vinna. Men en sak ska jag vinna. Jag ska vinna över min egen dumma kritiska tanke. Jag ska klara av att GÅ hela sträckan utan att springa. Om jag känner att orken finns där kan jag även springa lite. Jag är lite nervös över hur detta ska sluta. Jag vill ju inte drabbas av tävlingsdjävulen, som min man kallar det. Det enda den gör mot mig är att jag gör saker jag egentligen inte orkar eller som min kropp inte vill vara med på. Jag tar ut mig för mycket, spyr i en buske och fortsätter sedan. Jag vill inte att det ska hända. Jag har varit med om det förut och vill inte uppleva det igen. Det är alldeles för jobbigt efteråt.

Men jag har bestämt mig! Jag ska klara detta och jag ska göra det på ett nytt sätt. Ett nytt sätt för mig. Jag ska ta det lugnt och göra det i ett tempo jag klarar av, utan att spränga mig.

Håller tummarna hårt för att jag lyckas, då är det en seger i sig. Och hur det än är så har jag vunnit. En stor seger mot mig själv. 

Håller tummarna HÅRT!!!!