Jag säger upp mig

I dag var det nära.
Min karriär som mamma höll på att ta slut.
Men plötsligt hände något som fick mig att ändra beslutet.
 
I tre dagar har vi tjafsat om samma sak.
- Får jag sova hos S....?
- Nej, det får du inte.
- Snälla.
 
Vi brukar inte säga nej om vi inte har tydliga anledningar till att göra det.
I det här fallet har vi det och jag tänkte inte vika mig en tum.
 
Den tjejen har varit riktigt dum mot Alicia och det är något som sitter i även om det är flera år sedan.
Den tiden vill jag aldrig ha tillbaka.
S har slagit henne, retat henne, snackat skit om henne och talat om för alla att hon bara ljuger.
Alicia ville inte gå till skolan och jag vill inte uppleva det igen.
 
Men det är inte lätt för en naiv tonåring att förstå det.
Jag har försökt förklara men det går liksom inte in.
Den här gången tog det tid att förstå och jag ville säga upp mig från jobbet som mamma.
Tyvärr eller ska jag säga som tur är får man inte göra det hur som helst.
 
Tänk dig att ha ett långt tjafs på sms för att det är jobbigt att få ett nej i ansiktet.
Hundratals emojis och massor med snälla, snälla, snälla.
Som om det skulle hjälpa.
 
- Men hon ska ju också sova där.
Klassiker...
Mig kvittar det, vi bestämmer själva.
 
Det har varit mängder med svordomar, skrikande, smällande i dörrar, tårar och gud vet allt.
Till slut stänger man bara av och önskar att man vore någon annanstans.
I ett annat liv, utan barn.
Men bara för en liten stund.
 
Efter tre dagar sjönk det jag sagt in.
Hon har accepterat att vi sagt NEJ. 
Puh...
Att det skulle sitta så innerligt hårt inne.
Men så är det när man har en vilja av stål. 
 
 
 
 

Kommentera här: