Besvikelse som går över

I helgen var årets första tävling i Cheerleading. Den började med stora leenden och fullt fokus men tyvärr slutade den inte lika lyckligt
 
Det var bara jag oh äldsta dottern som åkte till tävlingen. Allt började så bra och hon var glad. Nervös men laddad.
Håret var fixat, sminket på plats, kläderna packade och magen hade fått mat.
 
När det var dags för dem att köra lyste de av glädje och utstrålningen sken i hela hallen.
Deras 2:30 i rampljuset tog snabbt slut men det var nöjda efteråt.
De hade gjort riktigt bra i från sig.
 
När prisutdelningen pågick visste jag direkt att det skulle bli en jobbig resa hem.
När pristagarna i dotterns grupp ropades upp visste jag att hon inte skulle vara glad.
De blev 5:a av 7 lag och jag tyckte att de skulle vara stolta men det tyckte inte hon.
 
Hon var minsann värdelös och hade sabbat det för allihop. Hon var sämst och hade varit helkass.
Jag höll inte alls med henne om detta men jag tänkte att hon bara behövde få det ur sig.
Samtidigt förstod jag precis vad hon kände.
 
Är man en tävlingsmänniska som älskar att vinna så är det inte så lätt när man inte gör det.
Jag var precis likadan när jag var yngre.
 
Denna vinnarskalle kan i vissa fall ställa till det men för det mesta har man stor nytta av den. Den kan mana på framåt och jag har klarat många svårigheter tack vare den.
 
Men denna tävling var ett hårt slag för henne. Hur mycket hon än ville vinna och hur ledsen hon än blev så är det bara att gå vidare. Det är lätt för mig att säga men jag vet att det är så.
Jag har själv upplevt det.
 
Men när hon hade fått svurit av sig och konstaterat att livet trots allt gå vidare gick det bättre. Hon åt något och genast blev hon lite gladare. Hon var trött efter urladdningen men någonstans djupt därinne fanns en lärdom som hade etsat sig fast.
Hon vet att det är tufft att tävla i Cheerleading då alla inte har samma förutsättningar.
Hon har förlorat många gånger men denna gången var en av de värsta.
Nu vet hon att det går att komma vidare.
 
Är det något som en förlust gör med en envis tävlingsmänniska så är det att man vill komma vidare och bli ännu bättre. Förlusten hjälper till att mana på framåt för att kanske någon dag bli bäst.
 
 

Tandfen är snäll

Vi har väntat länge och det har varit jobbigt men plötsligt så hände det.
 
Vår blivande sjuåring har länge haft båda framtänderna i överkäken lösa. Hon har vickat på dem länge och hon har haft svårt att äta. Men i går när maken hämtade henne på fritids kom hon springande mot honom och gapade stort.
- Titta pappa !!!
 
Hon hade packat ner den tappade tanden så fint i toapapper och sedan lagt det i en platspåse.
Sen var det bara att knata hem och lägga den lilla tanden i ett glas med vatten.
 
Hon var noga med att glaset skulle stå i hennes fönster och hon såg till att det stod helt rätt innan hon gick och la sig.
 
I morse var glädjen total.
Den fantastiska tandfen hade varit på besök och hon hade lämnat en hel guldtia.
- Nu är jag lika rik som Pippi Långstrump.
 
Tänk att så lite kan göra någon så glad.
Hon började genast fundera på vad hon skulle köpa för guldpengen.
Själv stod jag bara och log.
Jag vet hemligheten. Tandfen är nämligen någon som står mig väldigt nära.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Avdelning pinsamma föräldrar

 
Då har man även kvalat in i den kategorin men det är inget som stör mig. Det kan nästan vara underhållande.
 
Än så länge har vi klarat oss men nu var det dags även för oss.
Självklart fattade vi ingenting och det var ju självklart vad som är pinsamt.
I alla fall för vår blivande trettonåring.
 
Jag ska ta det hela från början.
 
Vi var ute i lördags på en restaurang som dottern valde.
Hon skulle naturligtvis äta plankstek och vi såg inga problem med det.
Dottern var så klart vrålhungrig och behövde mat NU.
 
Vi beställde vår mat och fick vår dricka. Efter en stund kom förrätten och hon kastade i sig den.
Det fanns inget pinsamt med något och hon skrattade och pratade.
Sen hände det som är det mest pinsamma i hela världen.
 
Efter ytterligare en stund kom huvudrätten och den såg god ut.
Vi började äta och alla var nöjda och glada till min man upptäckte att hans kyckling var delvis rå.
Självklart skickade han tillbaka maten och bad om en annan maträtt.
Inga konstigheter med det och det är vad varje människa borde göra om man får mat som inte är okej.
 
Men är man snart tretton år så är detta det mest pinsamma man kan vara med om. Det hemskaste som finns i hela världen och pappa skämde ut henne totalt.
Hon gömde sig i mitt knä och ville inte alls vara med om detta.
Vi fattade INGENTING.
 
Vi försäkte förklara för henne att få man mat man inte kan äta så SKA man skicka tillbaka den. Men det höll hon inte med om. Hon bara skämdes.
 
Om jag ska vara riktigt ärlig så tror jag att hon skämdes över oss resten av dagen och hela resan hem.
Gissa om vi gjorde ALLT för att fortsätta vara pinsamma.
 
Men det är svårt att låta bli att jävlas med henne när hon tycker att vi är pinsamma.