En sjuåring i familjen

Sjuåringar är fantastiska, eller?
Vissa dagar är de det men andra dagar kan man bli galen.
Grodorna flyger ur munnen och humöret åker berg- och dalbana.
 
Den lilla söta flickan som alltid är kramgo har förvandlats.
Hon skriker, slår i dörrar, gråter och ingenting är bra. Kläderna är fula, håret rufsigt, hon är inte fin och livet suger vissa dagar. Kompisarna tycker inte om henne och hon har ingen att leka med.
I alla fall enligt henne.
 
För mig är hon lika fina som hon alltid varit även om hon testar mitt tålamod väldigt ofta.
Det är inte alltid kul att bara höra vad som är fel.
Allt JAG gör är fel och även om man inte ska ta åt sig så gör man det i alla fall.
Jag är bara en människa med känslor jag också.
 
- Ni tycker inte om mig längre
- Ni är arga på mig hela tiden
- Jag är ingen bebis längre, jag vet hur man gör.
- Sluta, jag är stor nu.
Hon skriker och springer in i sitt rum. Smäller igen dörren och gråter hejdlöst.
Ofta går attackerna över men i bland behöver man hjälpa henne på andra tankar.
Sedan kommer kramarna och pussarna.
 - Jag älskar dig mamma, du är så vacker.
Visst värmer det att höra det.
 
I morse var ännu en jobbig morgon av många.
Hon är ingen morgonmänniska och det är alltid problem att få upp henne ur sängen.
Frukosten var uppäten och vi skulle gå till skolan.
- Mina bästa kompisar vill inte vara vän med mig längre, sa hon.
Mitt mammahjärta brast såklart.
- Varför då?
- Jag vet inte...
 
Hon var trött och längtar till sommarlov. Samtidigt som jag måste ta henne på allvar hade jag svårt att förstå vad hon sa. Hon och hennes två bästa kompisar har hängt ihop sedan förskolan men det är ingen garanti att de håller ihop jämt ändå. De utvecklas åt olika håll.
Min dotter är medlaren som vill alla väl, hon gillar ordning och reda men är samtidigt en busunge.
 
Det är inte lätt att växa upp och vi föräldrar får stå ut med mycket.
Är helt säker på att när hon kommer hem i dag har hon glömt att kompisarna bråkat.
Då kommer hon säkerligen komma på något annat som hon kan vara bitter över.
Känns som att hon inte ens orkar med sig i själv i bland. Jag hade helt glömt den underbara sjuårsåldern, hur jag nu kunden göra det.
Att ha en tonåring känns just nu mycket enklare. Henne kan jag i alla fall resonera med.
 
Men som med alla faser går det över.
Man ska bara ta sig igenom dem utan att deppa ihop helt och hållet.
Lärarna i skolan säger att vi ska vara stolta över henne och att hon är världens gulligaste barn.
I bland undrar jag om vi talar om samma person men visst är jag stolt över det.
Men vem har sagt att det ska vara enkelt att uppfostra starka barn.
 
Är helt säker på att hon och vi går stärkta även ur detta bara vi håller ihop.
För även om jag vissa dagar känner för att ställa henne ute på gården och hoppas att någon kan ta hand om henne. Skulle jag naturligtvis aldrig göra det.
Hon är en del av mig och jag kan inte leva utan henne.
Hon gör mig hel trots att hon driver mig till vansinne.
Min underbara lilla sjuåring.
 
 
 
1 mammansprinsessor:

skriven

Haha oj så jag känner igen mig ,jag har också en sjuåring i huset:) ha en fin dag kramar

Svar: Kram till dig också
Mina

Kommentera här: