Ingen sa att det skulle bli enkelt...

Ångest, ilska, tårar och en hel sjö med känslor.
Hur ska jag hantera detta?
Men jag vill, vill komma förbi detta för att få vara mig själv igen.
 
I februari förra året förändrades min tillvaro totalt.
För att komma ur dvalan behövde jag hjälp och det fick jag.
I dag undrar jag varför jag gick med på det.
Men det fattade jag inte då.
 
Utmattning och depression är något man ska stressa sig igenom.
I alla fall känns det så och hur ironiskt är det inte.
Diagnosen konstateras och behandlingen börjar.
Jag hade en oerhört bra läkare men på något sätt känner jag mig ändå snuvad.
 
Det viktigaste hela tiden var att följa vad Försäkringskassan tyckte var rätt.
Hur jag mådde spelade tydligen inte alltid så stor roll.
Vissa mönster och mallar skulle följas.
Stresskurs, KBT och de där jävla pillren.
 
Jag blev rådd till att börja med antidepressiva och då fattade jag inte bättre.
Det enda jag fick höra var hur bra de skulle hjälpa mig att komma vidare.
Ingen berättade för mig hur det är att sluta med dem.
De är snabba att skriva ut dem och visst hjälper de.
 
Jag var nöjd med att slippa vara arg och ledsen hela tiden.
Var sansad och tyckte att det var toppen.
Trots hetsen att börja jobba heltid igen.
 
I december bestämde jag mig för att det var dags att trappa ner medicinen för att 
sedan kunna sluta med den.
Tydligen är det svårare att sluta med den om man ätit den för länge.
Det ville jag inte...
 
Visste att man kunde få jobbiga syndrom.
Ångest, nedstämdhet, hjärtklappning och en rad andra saker.
Efter tre dagar kom de som ett brev på posten.
Slog ner och förvandlade mig till ett vrak.
Men jag tänkte inte ge upp.
 
Först då fattade jag vad de hade gjort med mig.
Jag har varit avstängd.
Inte gråtit, knappt arg och ganska uppgiven.
Nu fattar jag...
Jag kan gråta för allt, blir arg för ingenting och känner inte riktigt igen mig själv.
Eller gör jag det?
Visst gör jag det, det är ju jag.
 
Vet att det arga, ledsna och lynniga kommer att sansa sig men det kommer ta tid.
Efter att ha glömt medicinen några dagar bestämde jag mig för att strunta i dem.
Kanske inte mitt klokaste beslut men det har fungerat.
Tänker inte gå igenom det där jobbiga två gånger för att sluta.
 
Nu sitter jag i alla fall här och känner mig blåst.
Snuvad på så många känslor.
Blev varnad flera gånger innan jag slutade men det gick tydligen vägen.
Inte för att jag helt plötsligt mår perfekt men jag jobbar på det.
Det kommer att gå bra.
 
Vet att jag kan hantera det och jag har världens bästa
människor runt omkring mig.
De finns där och stöttar mig.
Det här kommer att gå bra. Visst känns det jobbigt att känna så 
mycket hela tiden men det är ju det som är livet.
Upp och ner
Hit och dit
Käftsmällar och kramar.
 
Jag blir starkare och ska bygga upp en framtid med mängder med känslor.
Äntligen kan jag känna en stor tilltro.
Framtiden, här kommer jag.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
1 Charlotte:

skriven

Usch. Hemskt att läsa. Jag äter också antidepressiva och blir livrädd för att sluta när jag läser sådant här..

Svar: Var inte rädd för det. Det går att sluta men det gäller att göra det vid rätt tillfälle.
Det ÄR jobbigt men går över. Min familj har varit fantastisk och stått ut med mycket och nu kan det bara bli bättre.
Jag känner att jag bli mer och mer mig själv och det är det bästa :)
Mina

Kommentera här: