Dags för hösttermin

Höstterminen drar igång och jag konstaterar än en gång att barnen börjar bli stora.
En börjar ettan och den andra i sjuan.
Vart tog tiden vägen, jag som inte blivit en dag äldre.
 
Att följa sitt barn till skolan dagen de börjar ettan är en alldeles speciell känsla.
Få känna den där mjuka lilla handen i sin.
Spänningen som ligger i luften när de står där på skolgården. Full koll på vart föräldrarna är även om de tidigare gått ett år på samma skola.
Jag har gjort det en gång tidigare men den här gången var min sista.
 
Det är en begränsad tid när man FÅR följa med barnen till skolan.
Det kommer en dag när man inte längre behöver eller rättare sagt när man inte längre behövs.
Alicia har vi inte följt med på många år men det här året känns det mest.
Att börja sjuan är en stor sak och senaste året har hon växt, inte bara på längden utan även mentalt.
 
Det märkliga är bara att jag inte känner mig en dag äldre. Barnen blir stora men jag blir inte gammal.
Men det är en gåva att få följa barnens uppväxt. Att se hur de växer och blir självständiga individer som blir redo att möta världen. Mitt liv har på detta sätt blivit berikat och även om de driver mig till vansinne många gånger skulle jag inte vilja vara utan dem.
 
Sorgen att sommarlovet är slut var naturligtvis stor men trots trivdes de i skolan. Första veckan blir en mjukstart innan det drar igång på riktigt.
Slut på sovmorgon, sena kvällar och slappande.
Nu börjar läxor, spännande utmaningar och massor med ny kunskap.
Välkommen höstterminen, det ska bli spännande.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

I dag är första dagen på resten av mitt liv

Vi planerar, strukturerar och måste ha koll på allt.
ALLT som kommer hända vill vi vara förberedda på.
Det är inget fel med det men vad hände med att leva i nuet.
 
 
 Jag har de senaste månaderna fått fundera på hur jag lever mitt liv och hur jag VILL leva mitt liv.
Det är inte alltid lätt men det har klarnat något.
 
Eftersom man inte kan påverka allt som händer måste man lära sig att ta det som det kommer. Har man ett visst kontrollbehov kan det vara oerhört svårt.
Problemet är att om vi planerar framtiden för mycket glömmer vi att leva nu.
Vi får svårt att njuta av NUET och hur fantastiskt det kan vara.
 
För det är så jag VILL leva mitt liv.
Jag vill ta vara på stunderna som kommer och kunna njuta till fullo.
Varför måste det vara så svårt?
 
Vi kan inte veta exakt vad som kommer hända i morgon. Det är klart att man ska planera men samtidigt vara öppen för att det kan hända andra saker.
Sluta förutse problemen och ta dem som de kommer.
Jag vet att det inte är lätt.
 
Numera är det lättare. Jag måste tänka på ett annat sätt för att må bra och ingenting slår den totala närvaron man känner i vissa situationer.
Har tänkt på detta mycket under semestern och jag har verkligen njutit.
Sett barnen glädje när vi varit tillsammans.
Njutit av att bara sitta och titta ut över havet, samla stenar och se hur stort plask det blir i vattnet.
Att ta vara på den tiden man får till fullo är helt fantastiskt.
 
Jag hoppas att min höst blir likadan men det är bara jag som kan påverka det.
En förändring kommer och jag vet att jag kommer tackla den på ett utmärkt sätt.
Vad som är bäst för mig vet jag och jag är redo att njuta av framtiden, även om det tar tid innan jag når dit.
 
 
 
 
 
 

Slut på det roliga

Fyra veckors ledighet till ända.
Det finns inte mycket att klaga på förutom att det gick alldeles för fort.
 
  
Bilen har fått jobba och vi har kört över 250 mil på två veckor.
När vi kom hem från sista resan var jag oändligt trött på att köra bil och var glad när jag fick ställa in den i garaget. 
 
Vi har varit i södra Sverige och kört tvärs över för att sedan åka till andra sidan igen.
Kalmar, Ullared, Mölndal, Göteborg, Gränna, Stockholm, Nykroppa och slutligen Stockholm igen.
 
Vädret kan vi inte klaga på även om kvällarna inte varit så varma.
Visst har det även regnat men mest på nätterna.
Vi har sovit länge på morgonen och trots fullt upp känner jag mig ändå pigg.
 
Fylld av energi från familjen och härliga dagar. Solbränna, god mat och härliga träffar med vänner.
Det blir inte bättre än så.
 
Även om det även inneburit akutbesök på sjukhuset med stygn i fingret och en otroligt frustrerad tonåring som har känt sig handikappad har det ändå varit underbart.
Jag önskar bara att det hade varat längre.
 
Men nu är det över och verkligheten kommer ikapp oss.
Även om vi inte vill måste vi acceptera det.
Vi får minnas de goda tiderna när det blir jobbigt.
Men det är detta som kallas livet.
 
Bra och dåliga saker kommer alltid finnas. Det gäller bara att minnas det goda för att orka.